Kära älskade mormor

Skräms inte så!

Igår morse fick jag ett samtal från min mamma som berättade att mormor åkt in på sjukhus och under dagen blev hon medvetslös.
Hon hade typ insulinkoma och dessutom lunginflammation och läkarna sa att de inte trodde hon skulle överleva.
Hon är ändå snart 88.

Idag har hon dock vaknat och ätit lite, hoppet tänds lite i det stora svart hålet i bröstet som hitills varit fyllt med ångest och skräck.
Riktigt än är inte faran över, riktigt än går det inte att fira. Men det går i alla fall åt rätt håll och jag spenderar inte längre varje minut med att oroa mig. Kanske varannan, men inte varje.

Jag avskyr att vara så här långt bort, jag avskyr att sitta i mitt rum eller vanka på mitt jobb och vara helt maktlös.
Jag vet att det inte funnits något jag kunnat göra för henne däruppe heller, men då har jag i alla fall kunnat VARA där, kunnat avlöst min mamma som inte fått någon sömn knappt.

Du får inte skrämmas så här mormor, kära älskade lilla mormor!

Jag längtar så himla mycket till nästa tisdag, då jag får sätta mig på ett redan sen länge bokat tåg och fara upp till min familj.
Som jag saknar er!