Efter den senaste veckan har jag seriöst trott att min hjärna, själ och mitt hjärta skulle gå i förtidspension och bara ge upp.
Det har varit bergochdal-bana utan dess like, jag har haft höjder som varit helt underbara och jag har haft bottnar som slungat mig lägre ner än jag varit på.. jag vet inte hur länge.
Dagarna har varit en oändlig ström av sinnesintryck jag inte kunnat kontrollera eller bearbeta och jag har gått från djupaste sorg till intensiv lycka på mindre än tio minuter, allt kastat omkring i ett kaosartat schema.
Nånstans har jag ändå vetat att det skulle komma att ta slut, förr eller senare gör alltid såna där känslostormar det. Antingen orkar man inte mer och det bara blir en apatisk pannkaka av allt, eller så löser det sig på något annat sätt.
Igår fann jag faktiskt inte direkt ett svar, men jag hittade en liten lucka, en liten andningspaus. Jag hittade en kompositör. Eller näe, jag fick honom till skänks av en av mina bästa vänner.
Klassisk musik har egentligen aldrig riktigt varit min grej, jag kan uppskatta den mer för den fantastiska skill det krävs att göra den. Men jag har sällan uppskattat den för musikens skull i sig, sällan lyssnat på det hemma eller så. Jag blir oftast mest bara uttråkad, jag behöver något mer i musik.
Men denne man.. den här klassiska musiken liknar inget annat jag nånsin hört förut. Den är underbar, och den nästan söver mig.
Eller näe, inte mig. Den söver mitt kaos.
Och ja, jag vet att det ändå finns där och ändå är något jag faktiskt måste hantera och ta itu med för att lösa på längre sikt. Men än så länge, men just nu, bara här och nu så njuter jag så intensivt bara av att få en andningspaus. Bara av att få kaoset sövt en stund.
My heart is calm. For know.
